Janis Hoplin – indiapaleales.se + Cronebäck & Koff Brewery

Janis Hoplin IPA

Janis Hoplin. Ljust bärnstensfärgad och humlearomatisk. Nelson Sauvin dominerar doftspektrumet.

Under sommarens tidiga andetag slöt vi samman med Cronebäck & Koff Brewery för att brygga ett eget öl. Vi på indiapaleales.se ville lära oss mer om ölbryggningsprocessen och var överens om att den snabbaste vägen till bättre kunskap borde vara att själv få mala, koka, kyla, tappa, övervaka jäsningen och så småningom tappa igen. Med bryggeriets expertis, vår kreativitet liksom gott om malt och humle satte vi ut för att göra en rejält besk india pale ale, eller IPA som ölstilen normalt kallas av den invigde. Allt om vår bryggning kan du läsa här. Det här inlägget tillägnar vi slutprodukten; det som så småningom kom att bli Janis Hoplin.

Öl är som musik. Det finns olika produktionstekniker, en mängd möjliga ingredienser och med det en nästan oändlig variationsmöjlighet och bredd. Trots det uppstår och förevigas ett antal klassiska stilar eller genrer. Odödliga grundrecept som på ett universellt sätt stämmer överens med våra sinnen. Vi på indiapaleales.se är allätare och vi har våra favoriter bland stouts, veteöl och lager, men vid det här laget är det välkänt att våra hjärtan klappar lite extra för india pale ales. Det var från början självklart vilken typ av öl vi skulle brygga.

Vad kännetecknar då en IPA? Det handlar naturligtvis om den karaktäristiska aromen och smaken. Den som kommer från noga utvalda maltsorter, rikligt med färsk humle och en relativt hög alkoholhalt. Ölet ska vara rejält beskt men samtidigt fruktigt, med en balanserad sötma och en alkoholhalt som möter och lyfter de kraftiga smakerna.

Vår ambition från början till slut var att brygga en IPA i den övre halvan av det smakmässiga styrkeregistret: lite enligt devisen go hard or go home. Maltvalet föll på pale ale malt, pilsnermalt, karamellmalt och münchenmalt och för smaksättning valde vi rejält med Nelson Sauvin samt Amarillo och Centennial. För att ge ölet lite extra sötma och en bättre kolsyreutveckling tillsatte vi några droppar bryggsocker i varje flaska i samband med tappningen. En uträkning inför bryggningen gjorde gällande att vi hade en teoretisk IBU (ett mått på beska) på 150, vilket minst sagt är rejält! Vi visste även att alkoholhalten skulle landa på ungefär 6,5 procent. I takt med att ölen har jäst vidare i flaskan kan vi anta att alkoholhalten är högre i skrivande stund.

Lek med ord är vanligt förekommande när det kommer till namngivning av öl… Vi ville inte vara sämre och hade snabbt ett flertal alternativ på samma tema, men för ordningens skull (och för att bevara friden på redaktionen) lät vi era röster avgöra vinnaren, och det blev Janis Hoplin. Ett namn som öppnar för en serie öl med stjärnstatus och rock n’ roll som gemensam nämnare.

Vi provade ölet för allra första gången precis efter nedkylninen av vörten, när det var helt ojäst och alkoholfritt. Det gav oss omedelbart en indikation om vilken smak det färdiga ölet skulle få. Smaken var kraftigt besk och tungt influerad av Nelson Sauvin-humlen. Ingen jättegod dryck i det skedet. Efter ungefär en vecka var det dags att prova igen. Då hade jästen haft sin huvudsakliga verkan, och det som en gång varit bitter humlejuice var nu en alkoholhaltig dryck. Smaken hade utvecklats och alkoholen hade givit ölet en ytterligare dimension. Men det var fortfarande långt ifrån gott. Ölet smakade metalliskt, obalanserat och ofärdigt och en viss oro gick att ta på i lägret. Men så två veckor senare var det dags att prova igen, också efter att vi hade torrhumlat ölet med Amarillo för att öka på fruktigheten en aning, och nu var det skillnad. Beskan kvarstod, men smakerna var bättre balanserade och den metalliska bismaken hade till största delen försvunnit. Vi tappade ölet på knappt 30 flaskor och smackade på en blommig etikett för att ytterligare stärka ölets själ.

Mellan tidpunkten från cirka tre veckor efter bryggningen fram till i dag, några månader senare, har vi provat Janis Hoplin vid ett flertal tillfällen. Det går att konstatera att hon blivit allt bättre och mer välbalanserad för varje dryckestillfälle. I skrivande stund vågar vi påstå att ölet håller en kvalité som vi slipper skämmas för. I de tidiga smakerna sköljer färsk humle över tungan och Amarillo tar tillräckligt stor plats för att ge ölet en frisk karaktär. I de sena smakerna tar Nelson Sauvin över, inte på ett direkt otrevligt sätt, men i en nivå som gör ölet en smula obalanserat. Vi har mycket att lära, det förstår vi. Väldigt mycket. Och med den lärdomen bara ökar vår respekt för alla bryggare runt om i landet som varje dag ser till att vi har gott öl på våra bord.

Redaktionen

Om Redaktionen

Redaktionen består av Daniel, Micke och Johannes. Det här inlägget har vi förmodligen knåpat ihop tillsammans.

Läs fler inlägg jag har skrivit!