Jag vill minnas att just Gluttony har varit min favorit i syndarserien. På precis samma sätt som inledningsscenen i Seven skapar en spänning i varje nerv i kroppen, på samma sätt vill jag minnas att den här ölen lägger ribban högt och gör varje liten smaksensor på tungan uppmärksam. I direkt motsats till bilden som pryder etiketten; någonting vackert, någonting bra. Jag vill minnas att jag minns när jag drack den senast, men det minns jag inte. Hängde ni med? Äsch, vi fimpar det här förtugget och kastar oss ner i glaset istället.

Ljus och klar. Massproducerad. Så ser den ut när man häller upp den.Inte dåligt i sig själv, men för oss som gillar det där disiga utseendet blir det ju några misstänksamma höjningar på ögonbrynen. Men i samma ögonblick som vätskan skvalpar och dofter frigörs så får de där skeptiska ögonbrynen gå och lägga sig med svansen mellan benen. Jag tycker inte att det doftar fantastiskt, det tycker jag inte. Men det gör ju inte alltid det, trots att det smakar galant. Fruktigt, men strävt och stickigt. Jag hoppas att fruktigt i en sån där klibbig balans är vad som ska bli över när detta rinner ut över tungan. När det träffar kindväggarna.

Men hallå! Platt. Danskt. Fall.  Torrt och strävt och med någon märklig alkholaktig eftersmak som grädde på toppen. Mitt minne sviker mig. Är det all öl jag dricker, månne? Detta gillade jag inte alls. Jag förmodar att detta är cirka det som tillskrivs när ölskribenten skriver “obalanserat”. Obalanserat! Jag skriver det också. Det är inte äckligt, det är det givetvis inte. Det finns en fruktighet där, en sjysst citruskänsla. Massor av humle, sånt vi gillar. Men det är inte angenämt. Det är för mycket av det som ska vara lagom. Det bittra. Alkoholhettan.

En imperial som trillar över kanten. Vi dömer dig till den synden. Typ första gången jag gnäller på Amager. Men en gång är ingen gång. Kämpa!

India pale ales slutbetyg:

*****½~~~~ (5.5/10)

Påsktuppen galer i Golgata! Ettvemodigt skrik på lidandets väg söker svar på frågan som de kyrkliga har undvikit i årtionden. Frågan om vilket öl som bör rinna ner i den nydöptes strupe. Som rimligen borde inmundigas på prästexamen. Som man kan stänka ner sin bibel med. Dvs, frågan som svarar på följande: vilken öl väljer Jesus när han äter sitt påsklamm?

Om vi antar, med Guds goda samvete, att Jesus hade känsla för etikettdesign hade hans bruna ögon snabbt fallit för Dugges. Alltid stilrent, alltid enkelt. I det här fallet låter de enkelheten genomsyra hela drycken. Det finns en lätt brödighet i doften som fladdrar vidare med större kraft över tungan. Nötigt, men varken vårfriskt eller svalkande.

Varma sommardagar i Jerusalem, då ligger annat närmare till hands. Men för att lätta upp sinnet med små mängder alkohol duger den ypperligt. Och, ja, va fanken. Om du är profet på upplysningens väg, i all hast stridande och stressad, då är det klart att den går ned hop med ett stycke lamm.

Gott utan att glänsa.

India pale ales slutbetyg:

******~~~~ (6/10)

Tiden flyger fram som en dopad påskhöna. Således är risken påtaglig att recensionerna av de drycker som hör denna högtid till blir färre än förra året. I linje med övrigt bloggande så att säga. Men vi har ett gäng som vi kommer att släppa ut i oregelbunden ordning nu under veckan. Vi börjar med en svart påskbrygd från de mörka skogarna i Sigtuna.

Mattias Hammenlind styr alltjämt humlekosan mot exotiska breddgrader och snappar och gott och bland öster om Australien. Tro det jag, på etiketten utlovas välhumlat och fylligt. Ihop med rostade toner… och vips, så har vi något som liknar en svart IPA, men som tycks gå under beteckningen svart ale. En örtkyddad lammstek till detta månne?

Ja, vi gillar hur den doftar. Det finns en lockande syrlighet som styr mot näsan med eleganta steg. Malten tar stor plats, och en otränad (men likväl trovärdig givetvis) näsa likt min skulle med säkerhet missta detta för en porter vid ett blindtest. Kaffe, kaffe i glaset där, säg mig hur detta smakar sånär.

Massor! Det smakar massor! Inte minst drygt åtta punkter alkohol brinner igenom, men på ett skönt sätt. Kaffen kommer fram snyggt, ihop med en släng av lakrits. Beskt ihop med rostat och sådär malligt på ett alldeles unikt sätt. Vissa klunkar är fantatiska, andra klunkar nästintill obalanserade. En hejdlös öl, typ.

Spännande, jo minsann. Och gott, absolut. För galet i munnen. Ja, kanske.

India pale ales slutbetyg:

******½~~~ (6.5/10)

American pale ale. Vi kan börja med att avslöja att en annan ände av redaktionen redan igår konstaterade följande: “lätt bästa apan jag druckit”. Med det sagt kan vi också konstatera att den förmodligen gör sig bättre ner svetten rinner ner mellan sommarpumpade bröstmuskler, när doften av nyslaget gräs far runt i luften och när det har blivit dags att grilla på årets första bratwürst. Detta är sommar så att det förslår. Och för er som har läst här tidigare, ni vet ju att vi gillar sommar. Och ölen som hör sommaren till.

Som en ljusgul vårsol bländar den ögonen när den skvalpar runt i glaset. Sådär härligt vackert i all grumlighet, sådär som en massproducerad skitöl aldrig någonsin kan eller kommer att se ut. Och dofterna som skvallar om en lätt friskhet i smakerna. En friskhet som är så svår att hitta i balans. En balans som lever om och lever snyggt såväl i munnen, där kolsyra, humlemängd och mundusch sammantaget gör att hela fejset sätts i ett prydligt sommarsmajl.

Ibland ska man inte uppfinna hjulet på nytt. Ibland ska man bara återvinna. På etiketten, som i Sinner Series-manér ger oss lättja utan krusiduller, går det att läsa följande:

“Sometimes brewing is har work. Sometimes it’s a work of art. And then sometimes it’s a walk in the park”. I detta finner den som letar bara en typ av malt, en typ av humle och husjäst of Amager. Så, och nu citerar vi igen:

“Take a stroll, sit and relax on a park bench in the sun an be lazy with us”.

Vi har den äran.

India pale ales slutbetyg:

********½~ (8.5/10)

Yeti, ja. Johannes har lämnat nätets mest skinande rader efter sig om detta flytande i svart. I sin standardiserade originallinda. En linda som har rullat så vackert ner i sina många halsar och lämnat så många fina ölminnen efter sig.

Yeti. Ett mästerverk. Precis som med filmer som ska dubbleras i efterföljande versioner infinner sig en skepsis mot den kommersiella massproduktionen av kryddade kopior. Det finns ju ett helt gäng med snömän, tydligen. Därför startar den här ekspånslagrade varianten i uppförsbacke. Men det är väl klart att den ska få vara med och tävla.

Där Yeti, den riktiga snömannen, är ett stående inslag och den självklara härskaren i Systembolagets sortiment av imperial stouts, dyker den här upp som gubben i lådan. En fräck utmanare som smyger upp ett litet ekchips ur rockärmen. Vid en första anblick är skillnaden marginell. Vid en andra anblick också. Vid en tredje, när vi använder näsan också, gör den skäl för sin avvikande etikett. Nu sitter vi ju inte här och parallelluktar på en vanlig Yeti, men tro fasen om inte detta känns lite enklare, lite mindre komplext, lite mer somrig kostym. Liksom lite mer in disguise.

Smakerna bombar fram i tibetansk fjällanda, men inte med samma humlepower som den vanliga Yetin. Möjligen med lite större elegans. Såklart dominerad av mörk choklad, smekande kaffe och en touch av vanilj. Samma intensitet, samma mäktiga sötma, samma distanserade syrlighet, samma strålande briljans. Great Divide när de levererar och är munnens främsta älskare.

Ett stort, kraftfullt öl att njuta av en hel fredagskväll. Mer lättdrucken och lite lenare än den vanliga Yetin. På den här bloggen är vi i alla lägen konservativa och tänker inte kasta vår gamla favorit över axeln och gå runt och hävda att detta är bättre. Men nog fan är det bra. Jävligt bra.

India pale ales slutbetyg:

********½~ (8.5/10)

Med guldmedalj på ölmässan i Stockholm, 97 poäng i stilen på Ratebeer och hyllningar i varje ölhörn av nätet. Med lovord från de delar av redaktionen som drack den redan i sensomras. Nu sitter jag här med ett glas av det mest uppsnackade sedan vi började knacka ner våra tankar om öl på den här lilla sidan. Nebuchadnezzar. Döpt efter en kung. Smakar den nå kungligt då? Det är frågan på bordet. Ett svar, således:

Av många tjusiga Karl Brandin-skapelser är den zebrainspirerade etiketten som omringar flaskans inre intellektuell och utmanande i all sin enkelhet. Ihop med typsnitt och text andas flaskan kvalitet och liten upplaga. En dämpad grumlighet syns utifrån genom brunt glas och återger i helhet ungefär de förväntningar vi har och har hört om; hemmabryggd kvalitet som går kommersiellt.

I glaset möts vi av en ljustgulaktig ton. Vi har ingen aning om vilken “EBC” vi snackar om och det känns ärligt sekundärt. Primärt snarare att nämna hur fruktiga, söta dofter snabbt hittar upp ur glaset och sprider sig i rummet. Jag sitter i soffan, A står i köket. Däremellan skiljer det cirka 3 meter och en halv vägg, men doften är så kompakt att ljudet som studsar från köket, genom vardagsrummet och in i mina öron säger: “Åh Gud, vad det luktar gott!”.

Jag har haft flera flaskor. Den första drack jag omedelbart efter inköp. Ett litet stick, ett litet avsaknad av mognad. En liten besvikelse. Men nu. När den har legat till sig några veckor i kylen. Alldeles fantastiskt. Grape, lime sådär syrligt och rent med en tilltagen och lång avslutning. Extra allt, men utan att vara sådär överväldigande som vissa dubbla har en tendens att bli. Jag tror rent av att jag ska dricka min sista nu med en gång.

Åh, så bra. Jättebra. Ibland räcker inte orden till. Med det sagt påstår övriga redaktionen att den vara ännu bättre på SBWF. De vettefan, faktiskt.

India pale ales slutbetyg:

*********~ (9/10)

Vi har länge hävdat att vi ska recensera detta, eller åtminstone skriva något om den. Kalla dessa små alster vad ni vill. I vilket fall har denna hävdan vid ett flertal tillfällen gått bet. Vi har nämligen haft ett par tre stycken sådana hära på lager. Men vi har bara druckit. Inte skrivit. Synd på en sådan fin, klassisk västkustare från den lilla plätten bredvid Skåne.

Sagt och gjort. Vi beställde några. Denna finns numera att inköpa styckesvis ur beställningssortimentet på Systembolaget. Fint som snus, men andra ord. Vi vill minnas att den var ännu bättre när vi drack den i somras. Om det beror på omständigheter, solsken eller bara andra förutsättningar på tungan får vara osagt. Det är likväl och alltjämt en trevlig öl. Väldigt trevlig. Kanske ännu trevligare framåt våren när solen värmer framsidan av handen, ölet kyler insidan av handen och blodet pulserar vackert av UV-strålar och alkohol i harmoni.

Här har vi en härligt fruktig variant av IPA, så som vi gillar dem, med favorithumle i Amarillo och Cascade i lagom doser. Fräscht, men inte friskt på ett påtagligt somrigt sätt. Det finns en elegans i ölet som sitter i malt och således färg. Den söta doften som sprider sig i rummet när du häller upp balanseras snyggt i en stramande beska som kräver sin uppmärksamhet av smaklökarna. Det smäller till i munnen!

Köp, köp! Bra kurs dessutom. Och fint betyg från redaktionen. Inga tvivel.

India pale ales slutbetyg:

********~~ (8/10)

Julen trillade förbi utan att vi nämnde den med ett ord. Därmed förstås inte sagt att vi inte drack både en och två och tre julöl. Därmed inte sagt att redaktionen visade prov på dåligt omdöme i en omtalad ölprovning (som vi lär återkomma till). Livet va lajf, men tiden var knapp och bloggen blev lidande. Sedan dess har vi stått i skamvrån med varsin dumstrut eller suttit i soffan med motsvarande skämskudde. För enkelhetens skull låter vi bli att nämna julbrygderna det här året. Det tillåts härmed vara en ekande plump i protokollet.

Att julen är förbi betyder dock inte att vintern är över.  Och till vintern hör en och annan porter. Ändå sedan i somras har vi inväntat rätt tillfälle att avnjuta Nøgne Ø:s. Och ta mig tusan! För all del, låt det vara vinter oftare. Detta smakar som en extra semesterdag. Som läpparna du älskar. Som en perfekt Stockholmsnatt. Paketerad i ett intensivt skum och livsnjutardoft deluxe; chocklad, kaffe och lakrits.

En lätt kolsyra sätter en perfekt prägel på en lagom rinnig kropp. En rostad munkänsla som kompletteras av chocklad som tar än mer plats än i doften. Bryggt på Grimstadvann. Fiffigt fixat i Grimstad, som spjuvern skulla ha sagt. En riktigt robust och härligt sträv eftersmak. Intolerant mot otränade smaklökar. Som vi skulle sagt.

Ett stilriktigt kostymöl. Sedvanligt elegant flaska. Ett makalöst skum. Det andas kvalitet i alla moment och röken som stiger ur flaskan när du knäpper av kapsylen dominerar omedelbart rummet. Bland det bästa vi druckit. 2013 börjar bra.

Bonusfakta: Vi drack en flaska tappad 300611. Batch 652.  Finns tillgänglig i Systembolagets beställningssortiment.

India pale ales slutbetyg:

*********~ (9/10)

Snön bara öser ner och månne det vara ett tecken i tiden. Ett tecken som signalerar om att det är dags att rada upp julölen och knäppa av. Men vi håller oss lugna i vassen än så länge. Tomtebloss och julstjärnor och köttbullar, det kommer vi till senare. Södra Maltfabriken har nämligen tagit sin produktion till en helt ny nivå. Vägen dit stavades Red Ale.

Vi kan tycka att genren är aningen tam i sitt uttryck. Att den inte tar i från tårna eller levererar en känsla som riktigt sätter sig i tungan. Men Södra Maltfabrikens Die Nasty kommer i en förpackning utan krusiduller. Vansinnigt tjusigt på sedvanligt manér om vi talar om flaska och image. Men framförallt med tryck i smakerna och med balans i samspelet mellan humle och malt. För den som är ute efter en bra fylla levererar den det också.

Djupt bärnstensfärgad och elegant lägger den sig i glaset när du slår upp. Kastvindar och karamell hittar snabbt upp ur glaset. Sätter du ner näsan lite djupare hittar du kraftigt härlig humlearom av typen grapefrukt/exotiskt. På flaskan läser vi om “amerikansk stil” och “kickar ditt ass”. Det är väl ungefär sammanfattat vilka förväntningar som kommer med dofterna.

När glaset är satt till mun och vätskan har runnit ut över tungan, ner i svalget och vidare ut i blodet så sitter arslet som en blöt fläck i taket. Magnifikt! Att vi har den äran att dricka en så särskilt välbryggd öl såhär sent på året gör att tankarna far iväg mot omdömen såsom “årets bästa svenne”, men med reservation för att vi har glömt något vi drack innan oktober. Delar av redaktionen hävdar bestämt att platsen redan är abonnerad av Nebuchadnezzar.

Die nasty smakar ungefär som den doftar. Karamell, men utan att vara vare sig söt eller sliskig. Humlen spelar som panflöjt på sensommaren med malten och det hela harmoniserar som ung och oskuldsfull kärlek. Efterbeskan sätter munnen i en lätt men tydlig mörtmun och ölet går att suga på under ganska lång tid.

Detta ska du dricka. Mycket, mycket gott.

India pale ales slutbetyg:

********½~ (8.5/10)

Ni vet, när man öppnar kylskåpet och letar runt bland flaskorna som ligger där… Vi har ett stycke fläskkarre på skärbrädan och är redo att skiva upp. Relativt nyligen drack vi en imperial IPA från Viven och tänker att samma bryggeri har goda förutsättningar att leverera igen. Abbey dubbel är inte en stil som har skvalpat sådär fasansfullt många gånger i våra glas och vi har ingen aning om vad vi ska vänta oss eller om den kommer att leverera ihop med fläsk, pumpa och morötter. Men vi ger det en chans.

Vätskan rinner lätt ner i glaset samtidigt som det smattrar av bränt smör i stekpannan. En mörk, tunn vätska rör sig uppåt från botten av glaset och bildar en smutsig men inbjudande skumkrona. Dofterna slår lätt mot näsan och vittnar om ett ganska fattigt öl, men med goda möjligheter att överleva omdömet “tråkigt”. Malt tar stor plats i doften tillsammans med en lätt, fruktig sötma. Samtidigt som vi slänger ner några skivade kotletter i det brynta smöret lägger vi glaset mot läppen och tippar det bakåt.

Vätskan är fortsatt tunn i munnen och rör sig försiktigt över tungan. Ett stekos rör sig mot fläkten, men överlever vidare ut i köket. Vi får öppna ett fönster och kylan sprider sig snabbt i rummet. Viven bruin värmer knappast upp kroppen, men smakar behagligt på samma sätt som ett trevligt vörtbröd. En aning av tidig julkänsla växer i kindväggarna innan vi sväljer. Ett lätt myggbett av beska senare kan vi konstatera att vi tycker om ölet utan att ta ton i en hyllningskör.

Om Vivens imperial ipa var överraskande bra var bryggeriets abbey dubbel snarare en ganska väntad upplevelse mot bakgrund av utseende och doft. Helt okej i form av malt, sirap och mörkt bröd. Om ni vill prova går den att få tag på via Systembolaget. Och ja, just det. Den funkar att dricka ihop med ett stycke fläsk.

India pale ales slutbetyg:

*****~~~~~ (5/10)

Andra:
Manker har provat hela mixpacket från Viven.
Ratebeer.